Ole Jørgen Anfindsen

173

Invandring och mörkläggning

Forfatterne Karl-Olov Arnstberg (professor i etnologi) og Gunnar Sandelin (journalist/sosionom) har skrevet en rystende bok om utviklingen i Sverige. Den har stor relevans også for oss i Norge. Dessverre.

Publisert: 19. nov 2013

Boken Invandring och mörkläggning (2013) av Karl-Olov Arnstberg og Gunnar Sandelin er (som foventet) stort sett blitt tiet ihjel av svenske medier, men har likevel solgt forholdsvis godt i broderlandet. Interessant nok er den utgitt som ebok av det norske forlaget Trolltekst. Med velvillig tillatelse fra forfatterne (ved Arnstberg) og forlaget (ved Elin Ørjasæter), gjengir jeg nedenfor en del utvalgte avsnitt fra boken.

Denne boken vil av noen oppfattes som 'kjedelig'. Dette fordi den for en stor del består av påpekning av fakta som svenske medier i årtier har gjort sitt beste for å skjønnmale eller fortie. Dette er altså ikke først og fremst en bok der Arnstberg og Sandelin synser side opp og side ned (selv om de selvsagt kommer med sine vurderinger på en rekke områder); dette er en bok full av fakta og tankevekkende, og noen ganger oppsiktsvekkende, sitater. Det de to forfatterne har gjort, er kort og godt å dokumentere at Sverige har store problemer med å håndtere den innvandringen landet hittil har hatt, og at problemene i årene fremover etter alt å dømme vil fortsette å vokse. Og dersom problemene faktisk fortsetter å vokse, slik mye tyder på, da er det ikke godt å vite hvor dette skal ende.

Her kommer tekstutdragene (med unntak av overskriftene er fete typer tilføyd av meg; tallene som inngår i teksten er fotnotenummer; sidenumre er angitt slik de fremkommer i min ebok-utgave).

*****

Side 15: Med tanke på att antalet ansökningar från asylsökande och anhöriga under 2012
och 2013 är beräknat till bortåt 200.000, varav en mycket stor andel av dem som
beviljas permanent uppehållstillstånd förväntas gå direkt in i en mycket långvarig
bidragsförsörjning, är statsministerns agerande chockerande. Detta har bland annat
uppmärksammats av ekonomen Jan Tullberg som i ett öppet brev den 27 december 2012
skriver till samtliga partiledare i riksdagen, under rubriken ”Ett nyårslöfte efterlyses”:
«Med hänvisning till att man agerar mot ”rasism och främlingsfientlighet” har det
offentliga samtalet blivit ensidigt och propagandistiskt. Dåliga nyheter förtigs eller
förvanskas och kritisk analys stoppas i tryckta medier genom en nitisk självcensur.
Till detta kommer det partipolitiska projektet att konsekvent och ihärdigt angripa
Sverigedemokraterna. Lojalitet till det projektet överordnas allt annat, även Sverigesvälfärd. Konsekvensen har blivit en sanningsfientlighet kring invandringsfrågor

Side 18: Den 20 november 2012 skriver Mona Sahlin i Aftonbladet en artikel där hon säger att bland det bästa hon åstadkommit som politiker är det dubbla medborgarskapet. Och så kommer det:
Att inte begripa att ursprung och framtid hör ihop för oss alla. Att inte se hur flyktingar
världen över förenar de länder de kom från med det land de lever i. Att nationaliteter
blandas och blir den nya världens medborgare.24
Det finns ett ekonomiskt perspektiv på dubbelt medborgarskap som Mona Sahlin
sorgfälligt undviker att nämna, nämligen att många invandrare tack vare det dubbla
medborgarskapet i dag kan kombinera svensk bidragsförsörjning med att bo i sitt gamla
hemland, det land som de för att få PUT i Sverige påstått att de inte kunde återvända till,
utan att riskera livhanken.
Ungefär samma dröm som Mona Sahlin har författaren Lena Andersson när hon gör
sig till talesman för en kosmopolitisk identitet.25 Ytterligare en skribent som hyllar den
idealiserade världsmedborgaren är DNs litteraturkritiker och krönikör Malin Ullgren, som
formulerar sin utopi som följer nedan. I hennes värld är na-tionalism i stort sett detsamma
som rasism:
Att svara en rasist ”Det här är mitt land”, mot en fond av ännu fler röster som alla
hävdar ”Mitt!” om ett och samma Sverige – det är att försöka vrida den självpåtagna
definitionsrätten ur rasistens händer. Därtill är det en ytterst privilegierad situation att
vara europeisk medborgare och ifrågasätta ägandet av länder. Tryggheten och skyddet i
att ha ett fungerande land att kalla sitt – det är en nåd att stilla bedja om för flyktingar
och papperslösa i ett Europa som dagligen sorterar ut dem som obehöriga. I den bästa av
världar är vi kanske alla frivilliga nomader, och jag menar allvar, som rör oss fritt utan
att skapa de blodiga konflikter som hävdandet av territorier innebär. Men vi är väldigt
långtifrån en nyfiket nomadisk värld.26
Den värld som Mona Sahlin, Lena Andersson och Malin Ullgren drömmer om, den är
inte bara långt borta utan den finns helt enkelt inte, utom för det privilegierade fåtal,
som kan förlägga sin identitetsbildning i exempelvis yrket eller sitt skapande.

Side 19: I en krönika i Dagens Nyheter den 26 november 2012 skriver [Nathan Shachar]:
Nationalism är ibland motbjudande. Men människors naturliga samhörighet med dem de
vuxit upp med, som läst samma böcker, pluggat samma läxor och genomlidit samma kriser,kommer aldrig att upphöra.
Den tysk-judiske marxisten Eric Hobsbawm, som lyckades ha fel i allt, förkunnade för
tjugo år sedan att nationella identiteter inte längre kommer vara en faktor i historien.
Han skulle se Barcelona i dag, en av världens mest moderna och kosmopolitiska städer, i
nationell yra. Och kalla det inte fanatism eller rasism. Se de marockanska och pakistanska
enklaverna inne i centrum, inlemmade i stadens sjudande kommers – exotiskt och
avundsvärt för svenska ögon. Man tänker osökt på historikern Ahmet Evins definition av
lyckad integration: ”Det är när invandraren säger till sin son: Detta är ditt hem!” /…/
Också folk vars hela väsen och läggning var främmande för nationalism, som judar,
katalaner, palestinier, libaneser och syrier tar nu sina nationella rättigheter på lika stort
allvar som Europas tusenåriga ”äkta” nationer. Du kan inte förolämpa en grupp värre än
om du förnekar deras rätt att kalla sig ”nation”. Nationer kan uppstå, splittras, förenas med
andra och gå under, men de kommer inte att träda ur historien på länge än.27
I grunden är Mona Sahlins, Lena Anderssons och Malin Ullgrens förhållningssätt
etnocentriskt. De projicerar sina drömmar om en fritt flytande identitet i en värld utan
nationer och gränser på människor som lever under helt andra villkor än de själva gör. När
dessa människor hyllar andra ideal, så drabbas de av dessa elitpersoners förakt. Att detta
kan passera utan att exempelvis sociologer, psykologer, etnologer och socialantropologer
protesterar och ger dessa skribenter en elementär lektion i vad identitetsbildning handlar
om, det är en del av mörkläggningen. Också det.

Side 97: Offer och förövare
En solig sommarsöndag i mars 2012 misshandlades en 61-årig hundägare i det minst sagt
invandrartäta Kortedala så svårt att det är märkvärdigt att han överlevde. En behandlande
läkare sa i polisförhör att han nästan aldrig förut sett så allvarliga hjärn- och skallskador
efter en misshandel. Fem till sju killar gav sig på mannen efter att de först retat hans
hund och han protesterat. De föste honom framför sig och sparkade ner honom i den
vattentomma bassängen på torget. Han föll baklänges och blev liggande. De fortsatte att
sparka honom där han låg på betongen.
Mannen låg två månader i koma och fick allvarliga skador som starkt nedsatt syn på ett
öga, afasi och mycket stora minnesluckor. De senaste två åren, liksom själva misshandeln,
var helt borta ur hans medvetande.
I rättegången i september 2012 åtalades endast två av tonårspojkarna. De nekade till den
allvarliga misshandeln och sa att de försvarat sig mot den aggressive 61-åringen (som var
sjuklig och aldrig tidigare varit i något bråk).
Tevejournalisten som rapporterade från rättegången sa att detta är en tragedi för såväl
61-åringen som för de två av ungdomarna som fastnat i rättvisans garn. Det är en djupt
upprörande formulering eftersom den likställer offer och förövare. Peter Linné, journalist
på Göteborgsposten, följde samma linje. Han skrev att åklagaren pressade pojken för hårt
och prövade att väcka läsarnas empati med följande formulering: ”Den lille 15-åringen
hade kommit till tingsrätten ensam, utan föräldrar eller annan anhörig.”
Dessa båda pojkar, välklädda och vattenkammade i rättssalen, kanske rörde vid ett
och annat hjärta bland åhörarna, men när de befann sig i gänget som nästan tog livet av
61-åringen så var de så farliga att inget av alla dem som bevittnade den grova misshandeln
vågade ingripa. Risken att själv bli lika misshandlad var uppenbar. Sådana här gäng finns
det gott om runt om i svenska förorter som domineras av invandrare, det som politiker
benämner ”utanförskapssamhällen”
När journalister individualiserar, dekontextualiserar och sentimentaliserar på det här
sättet gör de inte bara undermålig journalistik utan de dribblar också bort vad som är och
bör förstås som allvarliga samhällsproblem.
Göteborgs tingsrätt verkar för övrigt inte heller ha sett särskilt allvarligt på den
våldshändelse, där det mest var en slump att inte offret dog. De dömde den ene pojken till
ungdomstjänst i 70 timmar, den andre till ungdomstjänst i 100 timmar. Skadeståndet sattes
till 130.777 kronor. I december 2012 skärpte hovrätten domen för de två 16-åringarna till
140 timmar samhällstjänst i socialförvaltningens regi.

Side 103: Våldtäkter
Medias hantering av BRÅ-rapporten från 2005 utgick från det som Jerzy Sarnecki gjorde
en poäng av, nämligen att det handlade inte om faktisk brottslighet utan om misstänkt
brottslighet. Rapporten visar till exempel att det är 5,5 gånger vanligare att en utlandsfödd
misstänks för att ha begått våldtäkt än att en svensk med svenskfödda föräldrar blir
misstänkt. Detta kunde tolkas på flera sätt. Med ett sådant material fanns det ingen
möjlighet att avgöra om invandrare begick brott oftare än svenskar.
Man kunde bara konstatera att de oftare blev anmälda och det var fullt möjligt att det
berodde på rasism. En bloggare kommenterade det kontroversiella sambandet mellan
invandrare och våldtäkter:
Om man ska tro den bild media vill sprida är alltså svenska våldtäktsoffer rasister, de
föredrar helt enkelt att bli våldtagna av blonda Kalle framför svarthårige Achmed. Att
anklaga svenska tjejer för så pass grov rasism att det skulle förklara den stora skillnaden
är väldigt magstarkt, men det är trots allt vad vissa invandringsivrare försöker sig på.185
En annan bloggare skrev:
Att asylsökande och illegala invandrare uteslöts ur BRÅ-rapporten är mycket intressant,
eftersom dessa utgör en ganska stor del av de dömda våldtäktsmännen. Hur vet vi det? Jo,
tack vare tidningen City:s oväntade avslöjande att mer än hälften av de inlåsta på Sveriges
största anstalt för våldtäktsmän inte kunde prata svenska alls. Som nämnts tidigare.
Enbart där har vi alltså en rejält stor felkälla i BRÅ-statistiken, som gissningsvis dragit ned
proportionen utlänningar avsevärt.
BRÅ borde skämmas. Syftet är tydligen inte att försöka minska antalet våldtäkter.
Bortsett från vanliga medborgare och (vissa) feministgrupper får man intrycket att
det inte finns något större intresse i Sverige att minska antalet våldtäkter – politikerna
låtsas som det regnar, myndigheterna fuskar med statistiken, och tidningarna ljuger om
våldtäktsmännens härkomst och tystar ned “olämpliga” våldtäktsfall (till exempel den
libyske “Södertörnsmannen” i Stockholm och den afrikanske “Smygaren” i Göteborg –
bägge två serievåldtäktsmän).186

Side 107 - 108:
Alla kan begå misstag och efter ett antal såväl hedersmord som allvarliga
hedersrelaterade brott, alltsedan mordet på Fadime, skulle man kunna tro att de dogmatiska
feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan
gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att
dölja invandrares kriminalitet än att skriva om problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.
I Aftonbladet föreslår Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers
Riksförbund (SKR) sommaren 2012 medietystnad under rubriken ”Låt oss slippa rubriker
om sommarvåldtäkter”.197 De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio
uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett
ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier är tydligt urskiljbara. De föredrog att
diskutera män i allmänhet. Debattören Mats Dagerlind kommenterade:
Om Ohlsson och Person fortsätter prata om svenska mäns våld mot kvinnor i hemmet och
tiger om kulturellt och religiöst hedersvåld och om grupp- och överfallsvåldtäkter som en
konsekvens av kulturkrockar i massinvandringens och integrationshaveriets kölvatten, då
slipper de få sina arkimediska cirklar rubbade, då slipper de ådra sig det övriga mediaoch
feministetablissemangets ogillande med beskyllningar om fiske i grumliga vatten,
då slipper de se journalistiska och akademiska karriärdörrar stängas och då slipper de
se rädslan i omgivningens ögon när forna vänner och kollegor tar omvägar för att inte
också de till följd av skuld genom samröre ska riskera drabbas av samma fredlöshetens
bannbulla./…/
I stället för att problematisera de nytillkomna grupper i det svenska samhället som har en
omvittnat oacceptabel syn på kvinnans kroppsliga integritet, inklusive rätten till kvinnofrid,
ger sig Ohlsson och Persson fegt och obefogat på den svenske mannen som runt fikabordet
ute på arbetsplatserna påstås sväva på målet när det gäller att fördöma våld och våldtäkter
mot kvinnor i nära relationer. /…/
Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala
för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. /…/
Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och
Persson har ljugit för dem, därför att de har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska
illusion som de matats med.198

Side 109:
Vi går vidare till Södertälje där ungefär hälften av invånarna själva är födda utomlands
eller att deras båda föräldrar kommer från något annat land. Var fjärde invånare är syrian.
Uppskattningsvis finns det ungefär 100.000 syrianer i Sverige. De har bildat föreningar,
institutioner, byggt kyrkor, startat tidskrifter och till och med egna tevekanaler. I Södertälje
har syrianerna egna flaggor, egna villaområden, två biskopar och två fotbollslag:
Södertäljes Assyriska förening och Syrianska FC. Allmänt gäller att syrianerna klarat
integrationen bra och svarar för sin egen försörjning. Men denna blanka integrationsmedalj
har en baksida:
Kriminella maktstrukturer som har vuxit fram i Södertälje har på senare år i princip tagit
över staden. Kommunstyrelsens ordförande, polisen och andra myndigheter i Södertälje
har på grund av detta förvandlats till harmlösa statister. Den som har problem eller är i
en tvist med någon söker sig inte till rättsväsendet, polisen eller de sociala myndigheterna
utan till klanhövdingar, kriminella gängledare och Syrianska Kyrkans biskop Benjamin
Atas. Det handlar om ett parallellt samhälle där en klan fungerar som en statsapparat och
agerar därefter. Det syrianska folket i Södertälje har tagits som gisslan av Melkemichelklanen.204
Nätdebattören ”Syrianers röst i Ronna” skriver att Södertäljes syrianer är såväl rädda som
missnöjda men i stort sett kan de ingenting göra. Klanen äger och kontrollerar så gott
som alla syrianska institutioner, inklusive den ena biskopen som de lär avlöna svart. De
upprätthåller också splittringen mellan olika fraktioner, inte minst mellan assyrier och
syrianer, via tevekanalen Suryoyo Sat. Flertalet syrianer har tröttnat på denna onödiga
uppdelning. Men inte klanen, den har till exempel bjudit in extremister som pekat ut
assyrierna som onda; innehållet i många av dessa program skulle med största sannolikhet
fällas för hets mot folkgrupp om de hade hamnat hos granskningsnämnden:
Klanen Melkemichel har alltså återintroducerat en social struktur som Sverige inte sett
sedan medeltiden, innan den svenska staten etablerade sig och tog över rätten att utöva
våld inom rikets gränser. Vad en sådan social struktur leder till i förlängningen, när
medborgarna tappat förtroendet för att staten och samhället ska försvara dem och deras
rättigheter, kan vi bevittna i Somalia, där statsmakten har upplösts och befolkningen
terroriseras i samband med de olika klankonflikterna. Att polisen har gripit och fängslat
många av personerna som var klanens våldsapparat kommer inte att lösa problemet.
Klanen kommer på ett eller annat sätt tillsätta dessa platser med andra verktyg.205

Side 111 - 112: Förklaringsmönster
I mediernas standardrutiner ingår, vilket vi tagit upp på flera ställen och därför inte särskilt
kommer att upprepa här, att så långt det är möjligt dölja förövarnas etniska tillhörighet, om
dessa är invandrare. När detta inte låter sig göras läggs skulden på det svenska samhället,
på det sätt som också det tidigare exemplifierats, med uttalanden av kriminologiprofessorn
Jerzy Sarnecki. På ett eller annat sätt landar förklaringarna alltid i svenskarnas rasism,
invandrarnas underläge, utsatthet och utanförskap, dåliga villkor etc.
[...]
Vi vet inte om professor Sarnecki verkligen levererar förklaringarna utifrån sin egen
övertygelse eller om han gör en dygd av nödvändigheten. Oavsett hur det förhåller sig, så
hade han antagligen inte någon större valmöjlighet om han ville behålla jobbet och sin roll
som auktoritet i dessa frågor. Vi ser ju hur det gick för Mauricio Rojas när han antydde att
variationen i brottslighet mellan olika invandrargrupper kunde ha med livsstil och kultur att
göra. Folkpartiet föredrog Erik Ullenhag och numera bor Rojas i Madrid och är helt borta
från svensk politik.
Eller kan den höga kriminaliteten möjligen bero på skolorna? I en diskussion på
Newsmill skriver en Per Svensson, i polemik med den moderate riksdagsledamoten Mats
Gerdau som hävdar att Malmös misslyckade skolor är roten till kriminaliteten:
Och när Mats Gerdau börjar svamla om att det är skolans fel att Malmö blivit en
gangsterstad, tja, det är bara ytterligare ett utslag av den politiska enfalden! För man ska
veta en sak, att en absolut majoritet av Malmös importerade kriminella aldrig någonsin
har gått i någon svensk skola, och inte deras barn heller!209
Ytterligare en nätdebattör:
Gängverksamheten i Malmö har inget att göra med utanförskap, trasiga familjer, taskig
utsikt från balkongen eller annat. Det har att göra med territoriell uppdelning av staden
för att skaffa sig affärsfördelar när det gäller langning av alkohol och droger, försäljning
av smuggelcigaretter och vapen, trafficking, prostitution, utpressning, indrivning och annat
som denna typ av ”affärsrörelse” arbetar med. Kriminella gäng är big business och inget
annat. För vi skall inte glömma en sak – Kriminalitet är inte ett socialt tillstånd, det är ett
frivilligt val. Det finns ingen som tvingar någon att bli yrkeskriminell – det är ett vägval
som alla andra.210

Side 112 - 113:
När det gäller de kontroversiella våldtäkterna så har de givetvis med gruppernas kvinnosyn
att göra. Många grupperingar kan inte acceptera den svenska kvinnorollen. Unga svenska
flockor ses ofta som horor på grund av sin livsstil. För att hålla sig till syrianerna, så
praktiserar de endogami, dvs. giftermål inom den egna gruppen. De vill absolut inte gifta
in svenska kvinnor. När förre skolministern och socialdemokratiske riksdagsmannen
Ibrahim Baylan för några år sedan deltog i ett möte i den syrianska kyrkan i Södertälje
blev han hårt kritiserad för att han gift sig med en etnisk svenska och därmed gjort sig till förrädare mot den syrianska gruppen.

Side 115 -122:

Forskarnas svek - Grundläggande om forskning
Vetenskap och forskning är två begrepp som är intimt sammankopplade, men det betyder
inte att de passar samman som hand i handske. Vetenskap förknippas i första hand med
naturvetenskap. När någon säger att han eller hon är ”vetenskapare” så ser de flesta bland
oss framför sig människor i vita rockar, sysselsatta med avancerad teknik i laboratorier.
Det finns emellertid också andra som forskar – forskning är det bredare och mer
generösa begreppet. Det finns humanistiska forskare, samhällsforskare, historieforskare,
släktforskare etc.
En annan skillnad är att vetenskap anger ett intressefält medan forskning mer utpräglat
är en aktivitet. Att säga att man vetenskapar låter lite ovant. Att säga att man forskar låter
bättre. Vad gör då den som forskar? Vad är det för regelsystem som forskare har att förhålla
sig till om de vill att deras forskning ska svara mot vetenskapliga kriterier?


• Forskning avser att ta reda på något som inte tidigare var känt. Det är ett slags
upptäcktsfärd, vare sig man vill frilägga den genetiska koden eller längtar efter att
få veta om det finns några bemärkta personer i den egna släkten. Forskning handlar
antingen om att få något klart för sig som man inte tidigare visste, alternativt att man
har en hypotes som man på olika sätt testar för att se om den håller.


• Forskning handlar om sanning. Det finns mängder av invändningar mot detta
påstående. Sanningen är subjektiv, relativ, temporär etc. Det finns inga absoluta sanningar
utan enbart sannolikheter. Trots detta, en fundamental sats är att ett påstående
antingen är sant eller falskt, men aldrig båda samtidigt. Att olika forskare och tänkare
nagelfar begreppet sanning är bra men det hindrar inte att forskare strävar efter
att frilägga sanningar. Det hindrar dessvärre heller inte att forskare kan gå alldeles
väldigt vilse och att andra forskare, eller snart sagt vem som helst, ibland kan påvisa
att det som en forskare påstår är sant, inte är det. Den mycket inflytelserike vetenskapsfilosofen Karl Popper påstod att varje sanning är ett provisorium. Det motsäger
inte att forskare som förtjänar att kallas för forskare alltid är sanningssökande.


• För att bedriva forskning, det vill säga söka efter ny och sann kunskap, krävs det
metoder. Naturvetenskapen arbetar efter receptet ”upprepning”. Om ett experiment
under kontrollerade betingelser upprepas många gånger och alltid ger samma resultat,
så är det möjligt att dra korrekta slutsatser. I den meningen är naturvetenskap
lätt. Detta leder till paradoxen: ”naturvetenskapen är avancerad därför att den är
lätt”. Det leder också till det påståendet ”samhällsvetenskap är svårt och därför
inte särskilt avancerat”. Medan en laboratorieprocess oftast är mycket avgränsad
och fokuserar materia som följer vissa bestämda fysikaliska, kemiska etc. lagar, så
handlar samhällsvetenskap om att studera flöden som nästan aldrig är möjliga att
kontrollera. Det samhälle forskaren uttalar sig om finns inte längre kvar när han eller
hon redovisar sina slutsatser. Samhällsforskare uttalar sig därför alltid om något
som redan är passerat och är i den meningen historiker. Det hindrar inte att också
samhällsforskare har som målsättning att säga något som är sant.


• De metoder som nämns i punkten ovan handlar om att bli förtrogen med den empiri
som studeras. Samhällsforskare har huvudsakligen tre sorters empiri att tillgå.
Den första är statistik och det är här samhällsvetenskap är som hårdast, mest lik
naturvetenskap, som ju också ofta arbetar med statistik som ett nödvändigt verktyg.
Inom sociologi har statistik länge varit den viktigaste metoden. Problemet är att
det är många samhällsfrågor som inte går att besvara med hjälp av statistik. Det
är en metod som sätter sanning i första rummet men det som är sant är inte alltid
intressant. Kvantitativ sociologi klassificerar alltför mycket som ”icke forskningsbart”
av det liv som innesluter oss och strömmar såväl förbi som genom oss. Går
vi vidare inom samhällsvetenskapen så är metod nummer två enkäter av olika slag.
Man ställer frågor till de människor man vill veta något om. Ofta är statistiska metoder
sammankopplade med enkäter. Svaren på enkäter kvantifieras och mals in i
det statistiska maskineriet. Problemet med enkäter är att ”som man ropar i skogen
får man svar”. Frågor kan vara mer eller mindre ledande, men framför allt är det de
som svarar på frågorna som avgör vad de vill svara. Vad människor säger om sitt
eget och andras beteende är långt ifrån alltid sant. Detta är grunden för den tredje
metoden, som är att leva tillsammans med de människor man studerar, så kallad
deltagarobservation. Det är en metod som särskilt omhuldas av socialantropologer
och etnologer. Genom att tillbringa några år med exempelvis en folkgrupp, lära sig
deras språk och sätt att leva, så blir man kapabel att ge en initierad beskrivning och
förklara sådant som ter sig egendomligt, obegripligt eller stötande utifrån. Handlar
det om ett modernt folk, kan man följa det på avstånd. Det finns många forskare som
följer skeenden i andra länder utan att vara på plats, ett slags distansforskning. Det
är inte i sig självklart att deras forskningsresultat blir sämre. Att hålla distansen, att
vara en objektiv iakttagare, är viktigt för forskare.


• De som har tagit reda på någonting har något att berätta. Naturvetare söker sig
till språk som inte blivit mångtydiga genom daglig användning. Matematik är ett
naturvetenskapligt språk. Kemiska formler är det också, liksom latinet inom den
medicinska vetenskapen. För samhällsvetenskap är språket en akilleshäl. Det gäller
att minimera den klyfta som alltid finns mellan verkligheten och det språk som
beskriver samma verklighet. Samhällsvetare behöver i likhet med andra forskare
ett objektivt och neutralt språk, ett språk som inte i första hand överför värderingar
utan den kunskap som forskaren anser sig ha förvärvat. Samtidigt behöver forskare
ett analytiskt språk, begrepp att tänka med. Det gäller såväl när olika företeelser ska
beskrivas, som när de ska analyseras och ligga som grund för olika slutsatser.

Det går att skriva mycket mer om vad forskning är för något. Forskare är vanligtvis
intresserade av att försöka definiera och kontrollera det som de håller på med och betraktar
ofta denna granskning som en del av själva forskningsprocessen.
Vi går emellertid inte längre här utan ska sammanfatta. Det som vi vill lyfta fram med
ovanstående resonemang är att forskning handlar om att producera ny kunskap, med
ambitionen att forskningsresultatet ska vara sant. För att kunna göra detta behövs ett språk som är så rensat från värderingar som det bara är möjligt. Man bör kanske tillägga att
det finns ett krav bland forskare på att deras forskning ska handla om väsentliga frågor.
Antingen det handlar om den forskning som bedrivs vid universitet och väsentligen
finansieras med skattemedel eller industriell forskning, så måste den kunna motiveras.
Också forskningen tillhör på så sätt marknadssamhället. Är den inte lönsam, varken på
kort eller på lång sikt, så kommer den att läggas ner. Ytterligare ett krav på forskning är
att forskarna aldrig släpper på sanningskravet. Forskare som gör det fuskar, vilket inte
bara är skändligt utan också ett hot mot forskningens framtid. Om politiker, ideologer och
aktivister av olika slag för ut sina budskap under sken av att det handlar om forskning,
underminerar de forskningens trovärdighet. För medborgare i gemen signalerar akademiska
titlar som professor, doktor och docent, liksom begrepp som vetenskap och forskning att
det handlar om människor som gör sitt allra bästa för att upptäcka och förmedla sanningar.
Om det visar sig att de inte gör det, hur ska den som inte är forskarutbildad kunna skilja
ut dessa charlataner från äkta forskare? Det vore katastrofalt om forskarna, när det gäller
trovärdighet, fick slå följe med politiker och journalister, vilkas trovärdighet är mycket låg
i många länder, bland annat Sverige. Det gäller därför att vara observant på forskningsfusk.
Tyvärr är detta en svag gren bland svenska forskare. Nedan ska några exempel ges på
forskare som inte är forskare utan politiska aktivister. De presenterar sig som forskare men
producerar inte kunskap utan ideologi. Innan vi ger oss in på denna kritiska granskning
behöver dock några ord sägas om varför det blir så, varför intelligenta människor som
väljer att utbilda sig till forskare och avlägger en doktorsexamen, den högsta examen
som finns, inte ägnar sig åt det som de är utbildade för. Enklare uttryckt: varför tycker de
ideologi är viktigare än forskning?

Forskargemenskapen
Den som påbörjar en forskarutbildning vid ett universitet har två grundläggande
ambitioner. Den ena är förhoppningsvis att lära sig hur man gör när man forskar, den
andra är att bli accepterad som medlem av en forskargemenskap. Det handlar med andra
ord dels om att tillägna sig en kompetens, men också om forskarens identitet. Gäller det
naturvetenskaplig forskning, som i hög grad är kollektiv och bedrivs av forskarlag, så
hänger identiteten intimt samman med själva forskningsuppgiften. För att återknyta till
ett påstående ovan, så är naturvetenskap lätt. Identitetsfrågan blir därmed inte särskilt
problematisk. Jobba på och följ spelreglerna, så får du din forskaridentitet på köpet. Fuskar
du och har oturen att bli avslöjad så blir du utsparkad ur gemenskapen.
För samhällsvetare och humanister är det svårare. Det som finns här är en djungel av
teorier och metoder, språkliga katedraler, som långt från alltid är särskilt tillgängliga –
en del av de teoretiska systemens höga prestige hänger samman med att de inte är fullt
begripliga. Den etiska dimensionen ser också lite annorlunda ut. Medan naturvetenskapen
brottas med objektiviteten – den som inte är objektiv kan inte producera bra forskning – så
brottas samhälls- och humanvetenskap med visionen om det goda samhället. Nyttan med
denna forskning är ju att den levererar kunskap som förbättrar samhället. Analogt med att
medicinsk vetenskap syftar till att förstå människans kropp och psyke i syfte att minimera
lidandet, så är samhällsvetenskapens uppgift att förstå och förklara samhället, så att
medborgarna får ett så väl fungerande samhälle och därmed ett så bra liv som möjligt.
Här finns det första och kanske mest ödedigra vägvalet. Det finns en objektivitetens
och ”sanningens väg” att gå men den är smal och svårframkomlig. Den är också riskfylld
i den meningen att den forskare som levererar olämpliga resultat riskerar att drabbas av
journalisters och andra forskares avståndstagande. Att ha sanningen som mål innebär alltid
ett risktagande. Se till exempel på den banbulla som drabbade socialantropologen Kajsa
Ekholm Friedman när hon konstaterade att det mångkulturella samhället är förödande för
den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. Hon
hade rätt men det var en förbjuden sanning, som hon fick löpa gatlopp för. Också ett antal
av de forskare som visste att detta var rätt, tog avstånd från henne. Det sociala priset för att ställa sig på hennes och sanningens sida var tydligen för högt.
Vid sidan av den smala och riskfyllda vägen finns det också en bred väg, som inte i första
hand handlar om objektivitet och sanning utan om identitet, om att tillhöra en grupp som
behärskar ett kunskapsfält som omvärlden inte begriper sig på. Det är en grupp som genom
att vara inläst på svåra resonemang höjer sig över vanligt folk. Även om många bland dem
aldrig skulle erkänna det, så uppfattar de sig själva som en kunskapselit.
Forskare, om de nu är några forskare förstås, som har valt denna väg laborerar med
begrepp som rättvisa och skuld. Det gäller att med vetenskapens hjälp attackera det
samhälle som axiomatiskt är orättvist. Vetenskapen blir för dem ett redskap för att klä
av makten dess legitimitet, exempelvis genom att visa vilken skuld det västerländska
samhället genom sin koloniala exploatering har för tillståndet i världen.
Nationalekonomen Tino Sanandaji vänder sig mot denna utstämpling i en föreläsning där
han med utgångspunkt från Angela Merkel, Francoise Hollande och David Cameron slår
fast att mångkulturalismen är död. Han säger bland annat:
Multikulturalism är värderelativism. Det bygger på 68-vänsterns idé att /…/ att all moral
och all kultur är relativ förutom USA och Västerlandets ondska, vilken är konstant. Det
här har man skapat genom att ta alla fel och brott genom historien som Västerlandet
gjort sig skyldig till, från kolonialism till slaveri till förtryck mot kvinnor, och det kan ta
sig absurda uttryck som när man går åttahundra år tillbaka och pratar om korstågen och
försöker få svenskarna att känna skuld för korstågen, som Jan Guillou har gjort. När man
gör detta gör man två fel. Det första är att man inte lyfter fram det goda som Västerlandet
har skapat. Västerlandet har uppfunnit demokrati, mänskliga rättigheter, den industriella
revolutionen, kvinnors rättigheter – jag kan fortsätta i timmar – och det andra man gör är
att man applicerar inte samma måttstock på andra kulturer. Så visst, USA bör skämmas
för de hade svart slaveri fram till för 150 år sedan. Saudiarabien hade svart slaveri till för
fyrtio år sedan och i delar av Nordafrika finns det kvar än i dag. 215
Det är ganska lätt att urskilja vilka som i det ovan beskrivna vägvalet avstår från
forskarens längtan efter att tala sanning. Det handlar om politik och dessa så kallade
forskare är undantagslöst vänsterpolitiskt engagerade, i kombination med den vanligen
svårtillgängliga teoribildning som för tillfället är på modet. Den engelske filosofen Roger
Scruton formulerar sitt förakt för denna pseudovetenskap på följande sätt, efter att ha gettett antal exempel på i synnerhet franska tänkares produktion av obegriplig teori:
Den bubblande flodvågen av nonsens flyter mellan trygga murar på vilka outplånliga
budskap har mejslats in. Dessa säger oss att världen är i händerna på Den Andre, att Den
Andre är kapitalismen, det borgerliga samhället, patriarkatet, familjen, med andra ord
hela raden av traditionella maktstrukturer som vi måste befrias från; att vi kan förstå och
dechiffrera de hemligheter genom vilka dessa strukturer upprätthålls; och att vi genom
att förstå Den Andre bemäktigar självet. Kort sagt, den metalitteratur som nu för tiden
dominerar på våra humanistiska institutioner består av besvärjelser, avsedda att betvinga
en främmande värld och öppna en väg till befrielsen. Och det är anledningen till att denna
litteratur har lyckats vinna en så enastående stor anhängarskara.216
Roger Scruton drar följande slutsats:
Precis som alkemin försvann eftersom det inte fanns någon användning för alkemister efter
den vetenskapliga revolutionen, så kommer detta nonsens att försvinna när det inte längre
finns något att vinna på att spotta ur sig det. Till sist, när man erkänner att en treårig kurs
i nonsens i stort sett gör unga människor oanställningsbara utanför universitetsvärlden,
kommer man att vilja lägga ned dessa humanistiska institutioner och låta deras offer gå
vidare från skolan till livet utan de mellanliggande åren av milt vanvett. 217

Stefan Jonsson
Vårt första exempel på en sådan forskare som Roger Scruton menar har gått helt fel
är Stefan Jonsson, som sedan 2011 är professor i etnicitet vid REMESO, Institutet för
forskning om migration, etniska relationer och samhälle vid Linköpings universitet.
Man kan undra hur det gick till när Stefan Jonsson accepterades på denna post. Han är
visserligen blixtrande intelligent och tillhör den kulturelit som har tillgång till Dagens
Nyheters kultursidor – fram till våren 2010 tillhörde han DNs fasta kulturstab – men det är
omöjligt att se honom axla rollen av en objektiv och förutsättningslös forskare.
Det som gör att vi lyfter fram Stefan Jonsson som en första rangens pseudoforskare är
hans politiska agenda. Han tänker, handlar och formulerar sig som en politisk aktivist. Den
postkoloniala teoribildning han bekänner sig till handlar om att ”synliggöra och lösa upp
sekler av vitt, manligt, kolonialt, europeiskt särartstänk och montera ner barriärerna som
alltjämt utestänger människor med ’fel’ hudfärg, härkomst och kön.” 218 Som författaren
Lena Andersson konstaterar i en polemik med Stefan Jonsson:
Den postkoloniala paradoxen är att anhängarna dekonstruerar allt på hemmaplan
men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och
sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastikkirurgin, heteronormativiteten,
underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är
utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen
slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska
döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade
västerländska normer.219
I det vetenskapliga uppdraget ligger inte att förbättra världen, inte att nå större rättvisa,
utan att förstå den. Med Stefan Jonssons perspektiv är det till exempel ”förbjudet” att
undersöka om svaret på frågan om de utestängda människorna (vad de är utestängda från
säger han inte men något underläge handlar det om) kanske är utestängda därför att de
är biologiskt underlägsna (lägre intelligenskvot) eller anammar en livsstil som inte kan
konkurrera på den arena där marknaden sätter upp normerna. Stefan Jonssons perspektiv
placerar skulden axiomatiskt hos väst. Men redan genom att börja diskutera vems felet är
har han släppt på de vetenskapliga ambitionerna. Stefan Jonsson skriver också i den ovan
citerade artikeln:
I dagens Europa pågår en backlash mot mångkulturalismen, ett avståndstagande från
utomeuropeiska kulturer och en positiv omvärdering av kolonialismen som hjälper
den vita, västerländska människan att utan dåligt samvete behålla privilegierna som
kolonialismen gav henne i arv.
En vetenskapligt prövbar fråga skulle exempelvis kunna vara ”varför tar Europa i dag
avstånd från mångkulturalismen?” Den frågan kan säkert diskuteras förutsättningslöst
men har man – som Stefan Jonsson – redan bestämt sig för att svaret är att det för ”den
vita västerländska människan” handlar om ”att utan dåligt samvete behålla privilegierna
som kolonialismen gav henne i arv” då har man gjort ett påstående som genom att vara
så svepande och stort är i det närmaste omöjligt att pröva. Stefan Jonsson är för övrigt
inte intresserad av att pröva detta. Att det förhåller sig så har han inga som helst tvivel på.
Under de år vi följt Stefan Jonssons tankevärld, som han presenterat den i Dagens Nyheter,
har vi aldrig någonsin sett honom tvivla.
En forskare som aldrig tvivlar, vad är det för forskare? Stefan Jonsson må ha doktorerat
och blivit professor i etnicitet vid Linköpings universitet. Det gör honom förmodligen
forskningskompetent men uppenbarligen vill han inte forska. Att positionera sig i den
ständigt pågående kulturdebatten är viktigare för honom. Istället för att forska vill han
tala om för oss vad han tycker i olika frågor.

[...]

Varför blir inte Stefan Jonsson uppkallad till ledningen av Linköpings universitet och
tillfrågad vad han håller på med? Han innehar en professur vilket innebär att han ska ägna
sig åt forskning och åt att undervisa blivande forskare. Är det sådana här resonemang han
vill att de ska ta till sig? I så fall missköter han sitt jobb och det är inte kulturministern utan
han som bör avskedas.
Vi är fullständigt övertygade om att ledningen för Linköpings universitet, eller för den
delen ledningen för vilket universitet som helst i Sverige, aldrig skulle ens snudda vid
tanken att det är problematiskt med forskare som inte forskar utan – exempelvis – ägnar
sig åt en politiserad kulturdebatt. Tvärtom, det är mycket bra att ha personer anställda som
syns i media, som gör sig hörda med sina åsikter. Så ser det ut på svenska universitet. Det
finns inga som helst förväntningar på att anställda forskare ska ägna sig åt forskning. Det är
till och med möjligt att ledande företrädare glömt vad forskning är för slags verksamhet.

Side 130:
David Schwarz, den svenska invandrardebattens Grand Old Man, vände på frågan i en insändare i Dagens Nyheter. Om Sverige och svenskarna skrev han lakoniskt:
Landets levnadssätt, liksom dess kultur över huvud taget, saknar attrak-tionskraft på
invandrare och flyktingar med avvikande kulturer och tradi-tioner. Detta är än mer
allvarligt eftersom det bland de utrikes födda finns grupper som efter flera decenniers
vistelse i landet, ofta i starkt socialt och etniskt segregerade bostadsområden, fortfarande
inte delar det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar.242

Side 152:
– Genom att skylla arbetslöshet och sjunkande skolresultat på invandring, helt utan stöd i
statistiken, så krattar man manegen för partier som vill sätta människa mot människa. Det
är ansvarslöst, säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till tidningen Dagens Nyheter
inför årsskiftet 2013. 293
Men referens till ovanstående statistik undrar vi vem det är som inte vill ta till sig fakta om
hur verkligheten ser ut och därmed också uppträder ansvarslöst.
Förutom den mycket kritiska situationen när det gäller integrationen av icke-västliga
elever på arbetsmarknaden, kan vi konstatera att var tredje arbetslös som är registrerad
på Arbetsförmedlingen är född utomlands och att andelen ökar dramatiskt. 40 procent
av framtidens arbetskraft som kommer till Sverige från länder utanför Europa, har
så låga meriter att man närmast kan jämställa dem med faktiska eller praktiska
analfabeter, vad gäller dagligt liv i det svenska samhället. 25 procent saknar motsvarande
grundskolekompetens, ytterligare 15 procent har högst grundskola, enligt siffror som
Dagens Nyheter tagit fram i samarbete med Arbetsförmedlingen.294

Side 155 - 157:
När det gäller Sverige Radio och Sveriges Television är siffran ännu högre, 52 procent
av de SVT-anställda och 54 procent av de anställda journalisterna vid Sveriges Radio
sympatiserar med Miljöpartiet. Urvalet i de senare fallen rör sig om drygt 200 personer. Vi
tar det en gång till, eftersom detta är en sensationell siffra: Majoriteten av journalisterna
på Sveriges Radio och Sveriges Televi-sion gillar Miljöpartiet bäst. De är också de
journalister som ska värna public service uppdraget, det vill säga rapportera allsidigt
och objektivt så långt detta är möjligt. För dessa journalister, som har kravet på sig att
vara opartiska, konstaterar Kent Asp att över 80 procent sympatiserar med de rödgröna
partierna.
Skillnaderna mellan journalister med olika bevakningsområden är begränsade.
Miljöpartiet har en mycket stark ställning i samtliga grupper, med undantag för
sportjournalister (men även bland sportjournalister är mp det största partiet). Stödet för
vänsterpartiet, och för socialdemokraterna, är också likartat. Vänsterpartiet har dock
särskilt starkt stöd hos kulturjournalister, medan socialdemokraterna har svagt stöd hos
nöjesjournalister och starkt stöd hos sport- och kriminaljournalister.
Under förutsättning att journalisterna har fortsatt samma partisympatier har förändringarna
blivit ännu större eftersom Sverigedemokraterna i januari 2013 hade ökat till tio procent av
väljarkårens sympatier medan Miljöpartiet minskat till åtta procent.
Om Sverigedemokraterna av media anses stå längst ut till höger på skalan är Miljöpartiet
det riksdagsparti som kan sägas befinna sig längst ute till vänster, med sitt krav på fri
invandring. De kräver helt öppna gränser och tillgång till full samhällsservice med bostäder
och ekonomi för alla som kommer hit. I kortversion lyder Miljöpartiets programförklaring
så här:
Vi tror inte på konstlade gränser. Vi har en vision om fri in- och utvandring, där människor
har rätt att bosätta sig och verka var helst de önskar. Vi accepterar inte att den rika
världen sätter upp höga murar mot flyende. Vi vill att Sverige går före internationellt
genom att lägga fram en plan för att införa fri invandring. Detta ska kompletteras med
en generös flyktingmottagning. /…/ Sverige och övriga Europa behöver en mer human,
solidarisk och rättssäker flyktingpolitik. Ingen människa är illegal.300

Mot detta kan nedanstående sarkastiska reflektion anföras:
Det är rasistiskt att säga att svenskarna har någon speciellt rätt till Sverige. Det är
diskriminerande och delar mänskligheten i “Vi” och “Dom.” Att ens kalla landet
“Sverige” är rasistiskt eftersom det antyder att landet tillhör en grupp människor som
heter “svenskar.” Det är djupt kränkande och den rasistiska benämningen “Sverige”
borde omedelbart ändras till någonting mer inklusivt. “Allemansland” skulle vara
en mycket bättre namn för ett inklusivt och tolerant land med öppna gränser där alla
människor i världen är välkomna utan krav och fördomar. Vad det skulle vara mysigt och
vackert. Vi kunde alla sätta blommor i håret och sjunga “We Shall Overcome” och dansa
tillsammans på gröna ängar.301
Världen är indelad i fattiga och rika länder och områden. Med öppna gränser skulle
givetvis inte världen bli någon jämlik plats, men den globala segregationen skulle vara
betydligt mindre. I detta sammanhang finns det, som vi förstår det, två förhållningssätt.
Antingen ser man den globala segregationen som en rättvisefråga. Då bör gränserna vara
så öppna som möjligt, eftersom fattigdom är en orättvisa och alla människor borde ges
möjlighet att fly undan fattigdomen. Men man kan också se det som en samhällsfråga.
Det är fungerande samhällen med utbildade, disciplinerade och lojala invånare som
skapar välstånd. Det är dessa samhällssystem som måste skyddas genom en mer eller
mindre begränsad invandring. Invandrare kan visserligen bygga upp ett land – världens
starkaste nation, USA, är i sin nuvarande skepnad frukten av en gigantisk invandring.
Men invandring kan också presentera sig som en kostnad och ett hot mot det existerande
samhället. Den senare bilden dominerar för vår tids välutvecklade länder, också för USA.
Det finns några få rika länder som åtminstone tidvis säger sig behöva fler invånare, Kanada
och Australien exempelvis, men för det stora flertalet gäller att de i politikernas ögon har
fler invånare än de behöver. Det finns i varje samhälle ett antal ”obehövda” och det är där
som problemen tätnar: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, våld etc. Så gott
som alla välfärdsstater är i dag rädda för att via invandring rekrytera fler medlemmar till
denna kostsamma och olyckliga befolkningskategori. Vi skulle önska att Miljöpartiet hade
reflekterat över denna fråga, eftersom de propagerar för fri invandring. Ingenstans hittar vi
emellertid ett sådant resonemang inom Miljöpartiet.

Side 215 - 216:

”Et svensk tabu”
En måttstock på den tillåtna respektive förbjudna offentliga diskussionen, inte bara i
Sverige och Danmark utan i alla de nordiska länderna, är temat demografisk förändring. I
Sverige har befolkningen med utländsk bakgrund ökat nästan tjugo gånger i förhållande till
den med svensk bakgrund (se kapitlet om invandringsstatistik). Trots att siffran är betydligt
lägre i Danmark, kan ändå danska journalister öppet skriva om sina farhågor. Exempelvis
skriver Morten Uhrskov Jensen att sedan den nuvarande danska utlänningslagen kom till
1983 så har minst 385.000 icke-västliga invandrare kommit till Danmark. Han anser att
bör räcka med det om det skattefinansierade välfärdssamhället ska bestå ekonomiskt intakt,
med en framtida västlig livsstil och levnadsstandard. Liknande åsikter framför Uhrskov
Jensen och andra kollegor på bloggar och i krönikor i Jyllands-Posten.416
När en av författarna till den här boken, Gunnar Sandelin, i en debattartikel presenterade
fakta om den demografiska förändring av Sverige som media förtigit, nekades den
publicering av debattredaktörerna vid våra sex största morgon- och dagstidningar. Dagens
Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet och
Expressen tackade samtliga nej utan att motivera sina svar. Det gjorde också några större
landsortstidningar. Nyhetssajten Newsmill avböjde artikeln som den var ”i nuvarande
form”. Däremot publicerades den i Jyllands-Posten under rubriken ”Et svensk tabu”.417
Den bemöttes med bland annat följande tänkvärda rader i ett kommentatorsfält av
signaturen Marit:
Etniske svensker, de som er igjen av dem, er rammet av en kollektiv psykose. Denne
sykdommen er vanskelig å helbrede, da total virkelighetsfornektelse er det fremste
symptomet. Dette fører til innbitte vrangforestillinger om hvordan verden ser ut.
Pasientene tror de har fått en gudegitt oppgave: Å redde all verdens mennesker fra seg
selv. Like innbitte er svenskene på at Sverige er det landet i verden hvor alle og enhver,
fra alle kanter av kloden, har rett til å bosette seg. Og at ursvenskene må gi fra seg det de
har av verdi til «nybyggarna». Det er stor enighet blant de psykotiske svenskene om dette.
Desverre er sykdommen uhelbredelig, og ingen forskere har hittil funnet det interessant å
undersøke hvorfor akkurat svenskene er angrepet. De overlater dette til eventuelle senere
generasjoner.418

Side 220 - 221:

En dansk motbok
Som svar på Lena Sundströms bok görs en motresa Malmö-Kiruna tur och retur av
historikern och krönikören vid Jyllands-Posten, Mikael Jalving.427 Ett år tidigare hade
Mikael Jalving skrivit en debattartikel i Expressen. Den fungerade som ett slags avstamp
inför den kommande boken och där kan man bland annat läsa:
När svenskar vill slå sig för bröstet i politiska eller sociala frågor hackar de på Danmark.
Danmark är en ideologisk markör, en rituell antites till svenskt konsensus. Men den
allmänna svenska uppfattningen av Danmark säger minst lika mycket om svenskarna som
om danskarna.428
Jalving inleder med att beskriva Sverige som ytterligheternas land. Det är aldrig de sansade
utan de extrema som har makten. I hans ögon är Sverige ett socialt experiment som
förändrats så snabbt att associationerna går till den katolska kyrkan. I biktstolen sitter de
ängsliga avfällingarna, vars åsikter demoniserats av en förnekelse- och utfrysningskultur
styrd av politiker, main-streammedier och akademiker. Nu söker dissidenterna blidka
den politiskt korrekta makten genom att be om syndernas förlåtelse så att de, om än lite
malträterade, kan få återvända till den konsensustrygga fårskocken. Väl där odlar svensken
sin självuppfattning, grandios i förhållande till verkligheten. ”En gång var vi en stormakt”
– han citerar författaren och debattören Susanna Popova som säger att ”det gav oss
storhetsvansinne”. Den katastrofala diskrepansen mellan bilden av Sverige som den bästa
av världar och verkligheten med massiv invandring, problematisk mångkultur och islams
påverkan märks särskilt hos myndigheter och medier, hävdar Jalving. Han uppehåller sig
särskilt vid svenska myndigheters förmåga att mörka etnicitet när det gäller kriminalitet,
sjukskrivningar, bidragsberoende och andra ”tärande” poster i samhället.
I boken intervjuas forskaren Janus Brandin vid Köpenhamns Universitet. Han har
kommit fram till att sjukskrivningsfrekvensen hos icke-västliga invandrare på den svenska
arbetsmarknaden är fyra gånger så hög som för arbetsstyrkan med svensk bakgrund. Dock
upplever Brandin det som problematiskt att samla in sådant datamaterial.
När jag skrev rapporten och samlade in materialet mötte jag ett relativt stort motstånd
från både den etablerade forskningen, men det var särskilt de etablerade offentliga
institutionerna som valde att motarbeta, skicka mig runt och helst inte svara. Forskare frånflera universitet ville över huvudtaget inte tala med mig.

I en debattartikel på nyhetssajten Newsmill sammanfattade Janus Brandin sina
erfarenheter:
För det första är det tabu i Sverige att offentligt koppla ihop samhälls-problem med
etnicitet. Det råder en svensk offentlig konsensus hos politiker, myndigheter, media och
forskare som gör att integrationsdebatten kvävs. Det uppfattas också som diskriminerande
och främlingsfientligt att framställa invandrare som en orsak till den misslyckade
integrationen.429
Vad tror svensken på? Vilka värderingar har hon/han? undrar Jalving och frågar sig
vad vi har att erbjuda invandrare/asyl-sökande som skulle vara så åtråvärt i vår livsstil?
När en skola brinner varje dag i invandrartäta områden, borde svenskarna istället se de
enorma problem som omger dem. Eller är det som författaren och journalisten Lars Åberg
i september 2010 skrev på DN Debatt, att välvilliga svenskar ser på invandrare som
husdjur?430 ”Som man nu i andra och tredje generation ska ge en skål mat om dagen så att
de inte svinar ned eller förstör soffan?”, tillägger Jalving.
Jalvings bild av Sverige är ett land som när det gäller invandringsfrågor krackelerat
av likriktning och anpassning och försetts med en tom men politiskt korrekt fasad.
Underrubriken ”En resa i tystnadens rike” sammanfattar författarens intryck. Sverige är
landet där ”det er bedst at holde kaeft.”
Eftersom Jalving skrivit en motbok till Lena Sundströms bok om Danmark kommenterar
han givetvis också hennes påståenden. Hon attackeras för att vara den svenska elitens
budbärare av det Utopia den vill skapa: utan fördomar, utan kött och blod och mänsklig
energi, ett reservat som är dömt att misslyckas. Och överallt möter Mikael Jalving
tystnaden i denna ”Prozac Nation”.

Side 224 - 225:

Den liljevita eliten
I danska media kan en bild av Sverige förmedlas, som aldrig skulle kunna publiceras
på vår sida av sundet: bilden av ett land som håller på att gå under på grund av en
okontrollerad asyl- och anhöriginvandring från den icke-västliga kulturkretsen. Mest
förfärad över utvecklingen i Sverige är man, inte oväntat, på Jyllands-Posten.
Liksom Mikael Jalving skriver Morten Uhrskov Jensen krönikor och bloggar för denna
tidning. Uhrskov Jensen är historiker och redaktör för den nationalkonservativa tidsskriften
Nomos och bland annat författare till boken ”Invandringens Pris” (2012). Han beskriver ett
Danmark som blir fattigare av icke-västlig invandring, men där berörs också Sverige och
andra länder. Författaren har i sina krönikor och bloggar uttalat att det står mycket värre till
med Sverige, som redan har passerat ”the point of no return”. I framför allt Jyllands-Posten
och i Weekendavisen finns en bild av Sverige som vi aldrig får läsa om på hemmaplan:
en blivande fattigkyrkogård, där bara dödsmässan återstår. Troligtvis är Morten Uhrskov
Jensen den som har uttalat denna undergångsbild tydligast:
Den svenske politiske elite styrter i disse år landet ned i et økonomisk, socialt, kulturelt
og religiøst kaos. Den enorme indvandring vil forvandle Sverige til en fattiggård med
fuldstændig uberegnelige konsekvenser til følge. De ikke-vestlige i Sverige klarer sig så
skræmmende ringe, at det ikke kan være anderledes. Hvad der derefter vil ske, er ærlig talt
ikke rart at tænke på.440
Det Sverige och Danmark emellertid har gemensamt är samma ”liljevita” politiska elit.
Aldrig att de skulle bosätta sig i de områden där de människor bor, som de har bjudit in
i landet. Dagens Nyheter publicerade i augusti 2012 en undersökning av var Stockholms
politiker bor någonstans. Det var tydligt att de skydde invandrartäta låginkomstområden.
Exempelvis bodde inte ett enda borgarråd utanför innerstaden. I bloggosfären levererades
bland annat följande kommentar:
S-ordförande Göran Persson var på sin tid på valturné ute i miljon-programsgettona och
fick frågan om han skulle kunna bo där själv, något som han inför rullande kamera inte
hade några problem att ljuga om. Visst kunde han tänka sig det sa Persson, för här fanns
ju så många fina människor. Lite senare när Persson behövde en lägenhet i Stockholm som
komplement till sin herrgård ringde han förstås Wallenstam och fick ett hyreskontrakt på en
fin innerstadsadress.441
I en intervju får socialdemokraternas ledare Stefan Löfven frågan om han skulle kunna
tänka sig att bo i Tensta. Han svarade ”Ja, jag har inte något principiellt emot att bo där.
Absolut inte.” Det hade kostat honom väljare att säga att där vill han absolut inte bo.
Däremot kostar det honom inte ett skvatt att säga att han inte har något principiellt emot
att bo där. Vi misstänker starkt att chanserna för att det socialdemokratiska arbetarpartiets
ledare skulle bosätta sig i Tensta är ungefär lika stora som att han bosätter sig på månen.
I samma intervju säger Löfven också:
- Det som behövs är bättre utbildningsinsatser för att göra människor mer klädda för
dagens och I morgondagens jobb. Ett av problemen i Stockholm är också att vi har en
ganska stor segregation. I en I global ekonomi, när vi har en sådan i rikedom i människor
från alla möjliga världsdelar – att vi inte tar tillvara på människor. Det är en stor brist.
Varför görs inte det i dag?
- Jag har funderat väldigt mycket på det, när jag genom åren åkt taxi här och träffat
så många ingenjörer, läkare, vet inte vad, som sitter och kör taxi. Vi gör uppenbarligen
någonting som inte är tillräckligt bra. Jag har inte den exakta lösningen, men det finns
en diskriminering i vårt samhälle – vi måste erkänna det. Det behöver inte vara att folk
tänker «Vi ska inte anställa invandrare». Jag vill betona att det inte är någon medveten
diskriminering eller rasism men om vi har så många i invandrare som inte kommer ut på
arbetsmarknaden så finns det ett systemfel. För många har jättebra utbildning och kommer

Kommentar #1

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Den liljevita eliten

Publisert rundt 8 år siden

Her har det falt ut noen avsnitt, så disse gjengis her (med en viss overlapp):

I en intervju får socialdemokraternas ledare Stefan Löfven frågan om han skulle kunna
tänka sig att bo i Tensta. Han svarade ”Ja, jag har inte något principiellt emot att bo där.
Absolut inte.” Det hade kostat honom väljare att säga att där vill han absolut inte bo.
Däremot kostar det honom inte ett skvatt att säga att han inte har något principiellt emot
att bo där. Vi misstänker starkt att chanserna för att det socialdemokratiska arbetarpartiets
ledare skulle bosätta sig i Tensta är ungefär lika stora som att han bosätter sig på månen.
I samma intervju säger Löfven också:
- Det som behövs är bättre utbildningsinsatser för att göra människor mer klädda för
dagens och I morgondagens jobb. Ett av problemen i Stockholm är också att vi har en
ganska stor segregation. I en I global ekonomi, när vi har en sådan i rikedom i människor
från alla möjliga världsdelar – att vi inte tar tillvara på människor. Det är en stor brist.
Varför görs inte det i dag?
- Jag har funderat väldigt mycket på det, när jag genom åren åkt taxi här och träffat
så många ingenjörer, läkare, vet inte vad, som sitter och kör taxi. Vi gör uppenbarligen
någonting som inte är tillräckligt bra. Jag har inte den exakta lösningen, men det finns
en diskriminering i vårt samhälle – vi måste erkänna det. Det behöver inte vara att folk
tänker «Vi ska inte anställa invandrare». Jag vill betona att det inte är någon medveten
diskriminering eller rasism men om vi har så många i invandrare som inte kommer ut på
arbetsmarknaden så finns det ett systemfel. För många har jättebra utbildning och kommer
hit färdigutbildade.442
Systemfelet är just att politiker tror som Stefan Löfven. I verkligheten är det inte något
samhälleligt problem med ingenjörer och läkare som kör taxi. De jobbar och försörjer sig
själva. Någon gång när de kom till Sverige gjorde de valet att det översteg deras förmåga
alternativt att det kostade för mycket att komplettera sina kunskaper på ett sådant sätt att de
blev attraktiva på arbetsmarknaden.
Stefan Löfven har samma kvalitet på sin argumentering och sina kunskaper om
invandrare som andra makthavare. Dessa taxichaufförer dyker ganska ofta upp i den
politiska retoriken.
Löfven säger inte det man kan kräva av en ansvarsfull partiledare, alldeles oavsett
vilket parti han eller hon leder, nämligen att i en tid med stor och växande arbetslöshet är
det ett systemfel att importera lågutbildade och analfabeter till ett högteknologiskt land
som Sverige. Han tycks se tillgången på arbetstillfällen som mer eller mindre konstanta
och som om det bara vore en fördelningsfråga vem som ska få jobben. Han tar inte
upp att för många industrijobb krävs det i dag högskoleutbildning och/eller omfattande
specialkunskaper, vilket betyder att de som beviljas asyl går direkt in i bidragsförsörjning.
En sådan reflektion kan inte Löfven göra därför att han har inte satt sig in i frågan. Vi
misstänker starkt att han heller inte kommer att göra det. Och om han ändå förvånar oss
genom att säga att den nuvarande invandringspolitiken är ett systemfel, i synnerhet om han
gör det offentligt, så kan han säga adjö till sin politiska karriär.
Uhrskov Jensens hållning är att vi styrs av hycklande dubbelmoralister som låter
underklassen betala priset för denna förmenta godhet. Dessa välutbildade eliter, som
finns i hela västvärlden, har sedan länge fjärmat sig från folket och konsekvenserna
av den icke-västliga invandringen. Ju högre utbildning de har desto större blir glappet
och desto mer liberal hållning har ”de liljevita” i fråga om det som i Danmark kallas
för ”utlänningspolitiken”. Att eliten förskansar sig i privilegierade bostadsområden så
långt bort från det mångkulturella ghettot de kan komma, visar också att de inte heller i
framtiden kommer att förstå sig på problemen.
Detta hyckleri blir ”avgrundsdjupt” när det kommer till att välja skola för elitens egna
barn. Då väljer det danska ledarskiktet små privatskolor med välutvecklad pedagogik. I
Danmark finns dock en mer öppen diskussion i media om sådant, medan det i Sverige är
tyst när det gäller hur våra egna politiska företrädare undviker att leva som de lär. Uhrskov
Jensen visar att statistiken från Danmark och USA bekräftar att eliterna har en cynisk
hållning. I samma stund som bara några få barn från främmande kulturer kommer in i
de statliga skolornas klassrum, placerar ofta de högutbildade sin egen avkomma någon
annanstans. På så sätt reproduceras gällande maktstruktur till nästa generation.
Eliternas strategier för att kunna stanna vid makten är inte något nytt under solen.
Tidigare makthavare har aldrig gjort någon större hemlighet av sådant. Vad som sticker i
ögonen idag är hyckleriet: diskrepansen mellan ord och handling. Moral och konsekvens
får stryka på foten i jämförelsen mellan det samhälle som toppskiktet verkar för och säger
sig värna om och hur de själva och deras närmaste lever, skyddade från konsekvenserna av
det samhälle som de själva skapar.

Kommentar #2

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Svenska journalister sämst

Publisert rundt 8 år siden

Fra side 226 - 227:

I sin bok och på sin blogg för Jyllands-Posten skriver Uhrskov Jensen bland annat krönikor
om den åsiktscensur han plågas av när han är i Sverige, företrädesvis Skåne (ett landskap
som han för övrigt tycker att svenskarna kunde lämna tillbaka till Danmark). Han nedslås
över den låga standard – ”sämst i Europa” – som svenska dags- och morgontidningar
erbjuder. Värst av alla är Aftonbladet (tätt följt av Expressen). Medan Uhrskov Jensen
ser ett land som eroderas av en massinvandring och befolkningsförändring som saknar
motstycke i det samtida Europa, får han sig, i de tidningar som han får tag på, bara
ointressanta artiklar till livs. Dessa berör helt andra saker än landets allvarliga läge –
alltifrån matrecept till kändisreportage och harmlösa insändare, eller elitens version av
invandring och mångkultur, som alltid är densamma.
I alla andra länder i västvärlden finns det tidningar som också har plats för det politiskt
inkorrekta perspektivet, Uhrskov Jensen nämner The Telegraph och Daily Mail i
Storbritannien som exempel. Så inte i Sverige, där är pressen är förfallen och ”enkelriktad”
när det kommer till allt som rör invandring. Sverige befinner sig i en helt egen kategori när
det gäller att i grunden inte yttra sig negativt om den icke-västliga massinvandringen.
Uhrskov Jensen ser i svenskt samhällsliv något som måste tolkas av en fläkt av
Nordkorea: aldrig att en svensk politiker – förutom någon från Sverigedemokraterna – på
allvar och i grunden skulle säga ett negativt ord om invandringspolitiken. På sin höjd kan
det diskuteras om ännu större invandring, exempelvis ökad arbetskraftsinvandring, skulle
göra svenskarna ännu mer lyckliga.
Morten Uhrskov Jensen ger inte mycket för sina svenska kollegors yrkesheder. Svenska
journalister är statsavlönade propagandamakare som aldrig i livet skulle ge ett signalement
på en misstänkt gärningsman, fastslår han. I Aftonbladet har det blivit en ”favoritsport” att
lägga skulden på svenskarna för allt som går fel i landet. Varje vecka finner han groteska
exempel på den saken. Ett exempel är när Aftonbladet skriver att även om Peter Mangs, seriemördaren
från Malmö, skulle ha en psykisk sjukdom så valde han att skjuta invandrare,
ett handlingssätt som speglar ett ”främlingsfientligt samhälle”. Uhrskov Jensen undrar hur i
hela världen man kan kalla ett samhälle för ”främlingsfientligt” som har tagit emot en halv
miljon invandrare mellan 2004-2011?443
Han är i sin danska själ glad över att hemlandets medier ”inte sjunkit så djupt” som
svensk press har gjort. Med sin ensidiga och tendensiösa verklighetsbeskrivning, ligger
svensk journalistik så långt ifrån en demokratisk och pluralistisk hållning man kan komma:
Sverige anno 2012 er på et afgørende punkt ikke for et demokratisk land at regne. I et demokrati er det en ubrydelig betingelse, at alle rimelige meninger får lov at komme til
orde. Sverige er i gang med en befolkningsforandring helt uden sidestykke, selv i en nutidig
vestlig sammenhæng, USA dog undtaget.
At man på Aftonbladet ikke lægger spalteplads til andre meninger end ovenstående,
er et demokratisk sygdomstegn af første rang, emnets betydningsfulde karakter taget i
betragtning.
Man savner næsten ord, når man skal beskrive forholdene hinsidan. Må nogen dog hjælpe
de arme svenskere.444

Kommentar #3

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Gud bevare Sverige

Publisert rundt 8 år siden

Fra Side 227 - 228:

Morten Uhrskov Jensen är också förfärad efter ha sett den svenska partiledardebatten
hösten 2012. Inte någon som leder de etablerade politiska partierna tar den allvarliga
statistiken om den massiva invandringen och dess konsekvenser på allvar. Samtliga
partiledare försöker lansera sig själva som ”medmänskliga” och sätta stämpeln
”omänsklig” i pannan på hotet mot konsensus: Sverigedemokraternas partiordförande.
Uhrskov Jensen kallar det som sker i Sverige för ”ohyggligt”:

Da Jimmie Åkesson påpegede de galoperende sociale udgifter, fik det statsminister Fredrik
Reinfeldt til at sige, at “Jag är öppen med att det är ett stort problem, men i längden
så säkrar det våra välfärdsambitioner.” Prøv lige at genlæse, hvilke kvalifikationer
de indstrømmende flygtninge har så mange af – analfabetisme – og tyg så på Fredrik
Reinfeldts morsomhed (skämt), eller hvad vi nu skal kalde den. Folkhemmets grav er
allerede gravet. Vi mangler blot dødsmessen.445


Morten Uhrskov Jensen avslutar en av sina krönikor med något som liknar en bön för
Sverige:

Sverige er i sandhed et land med en elite så ekstrem, så den lige aldrig er set før. Ikke på
den måde (det sättet) i hvert fald. Svenskerne får lov at betale for deres egen kolonisering.
En kolonisering, der samtidig vil forvandle Sverige til en fattiggård, fordi de tilvandrede
i gennemsnit kan så lidt, så det ikke kan være anderledes. Selv den svenske elite vil på et
tidspunkt være nødt til at stramme politikken, men det vil ske på et tidspunkt, hvor det er
for sent. Det er det nemlig allerede.
Gud bevare Sverige, havde jeg nær sagt. Det er bare slet, slet ikke nok. Det er dybt
forstemmende at se et broderfolk gå ad - pardon my french - helvede til.446

Om svenska media skulle ta upp Morten Uhrskov Jensens kritik av Sverige skulle den
förmodligen avfärdas som högerextrem, främlingsfientlig/rasistisk och alarmistisk. Vår
uppfattning är emellertid att denna sorts kritik är värd att ta på allvar. I vårt land har
politiker och media under decennier diskuterat den misslyckade integrationen, men man
går nästan aldrig till botten med problemet: det faktum att Sverige har västvärldens mest
tillåtande och kravlösa asylpolitik.

*****

Denne boken er viktig. Ikke minst fordi den dokumenterer - klart og tydelig - hvordan det går med land der integreringen ikke har mulighet til å holde tritt med innvandringen.

Invandring och mörkläggning - En saklig rapport från en förryckt tid, av Karl-Olov Arnstberg og Gunnar Sandelin, ebok-utgave, Trolltekst, 2013.



Kommentar #4

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Om svensk debattkultur, sensur og Dagens Nyheter

Publisert rundt 8 år siden

En høyst aktuell illustrasjon på at problemene med svenske medier som febrilsk forsøker å filtrere hva slags informasjon som skal tilflyte folket, er at Kristin Clemet (sammen med Øyvind Strømmen fra MDG, Ketil Raknes fra SV!) nylig er blitt nektet spalteplass i Dagens Nyheter for å svare på tildels grove anklager.

Per i dag tyder vel mye på at DN gir etter for presset, men det hadde avisen neppe gjort om det ikke var for nettopp et visst press (i form av oppslag i Aftenposten, m.m.). Les Clemets egen artikkel om saken her.

Og gå ikke glipp av Nina Hjerpset-Østlie sin uforlignelige skrivekunst i Document-artikkelen Opplysende møte med Sveriges debattklima.

Kommentar #5

Mohamed Abdishazan

32 innlegg  618 kommentarer

Ljusets fiender

Publisert rundt 8 år siden
Jeg har denne boka som Anfindsen vennlig nok har gitt interessante utdrag fra. Men den er foreløpig ulest. En annen bok som jeg har lest og som kom ut i år er Johan Lundbergs "Ljusets fiender". Jeg sitter igjen med et inntrykk: etter å ha lest disse utdragene fra Sandelin og Arnstbergs bok bør leses sammen med Lundbergs bok som tar opp noe lignende men går også inn på den politisk-ideologiske slagsiden i svenske medier og samfunnsdebatt - ved å se på spesifikt jødehat og islamisme.
Kommentar #6

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Samfunnsdebattanter stempler svenske medier som feige

Publisert rundt 8 år siden

Svenske medier er politisk korrekte og bruker raskt rasismestempelet, mener Elin Ørjasæter og Bjørn Stærk. Les mer om dette i Vårt Land.

Kommentar #7

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Sveriges ulykke

Publisert rundt 8 år siden

Den svenske katastrofe påkalder sig heldigvis oftere og oftere naboernes opmærksomhed. Det ville også være mærkeligt andet. Vi taler om et land, der snart ophører at eksistere som nation. Denne uigenkaldelige udvikling - med mindre den standses allersnarest - må der råbes op om så højt, som det er muligt.

Det seneste skud på stammen kommer fra norske Bjørn Stærk, der har skrevet essayet Oppdra folket! - Norge, Sverige og indvandring. Teksten skal ses som en udløber af den svenske bog Invandring och mörkläggning: en saklig rapport från en förryckt tid.

På begrænset plads får Bjørn Stærk ridset langt de fleste ulyksalige udviklingstræk i Sverige op. Den svenske kulturelite og den politiske elite udstilles som de totalitært tænkende vanvidsmennesker, de er.

------

Det er Morten Uhrskov Jensen som på denne måten innleder sin artikkel i Jyllands-Posten.

Kommentar #8

Ole Jørgen Anfindsen

173 innlegg  2072 kommentarer

Fakta är inte onda eller goda

Publisert nesten 8 år siden

Det svenska ­offentliga samtalet förs ofta med hjälp av ­moraliserande kategorier, som ­befunne man sig i bönehuset. Men nu går många längre: oönskade fakta ska undertryckas. Det er Richard Swartz som skriver dette i Dagens Nyheter. Han skriver også:

Häromdagen dök så boken [til Arnstberg og Sandelin] upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

[...]

Kanske är det redan för sent. Det skulle kunna vara förklaringen till reflexen att förtiga, förtränga och bojkotta. Samma inställning går i dagen hos dem som till och med vill censurera försök att problematisera invandringen i form av uppgifter som kan uppfattas som obehagliga. Men folk är inte dumma och vill ha alla fakta på bordet. Framför allt vill de inte känna sig manipulerade ­eller behandlade som omyndiga. Censur och förträngning i stället för saklig dialog skulle därför kunna få rakt motsatt effekt med förödande konsekvenser för det politiska klimatet här i landet.

*****

Les artikkelen i sin helhet på DN.se.

Mest leste siste måned

Lesetips

Les flere

Siste innlegg

Les flere