I Sverige är det bara svenskar som begår brott. Åtminstone om man ska tro massmedia. Svenska media praktiserar pressetisk apartheid, det vill säga rasåtskillnad i brottsrapporteringen. Svenska och invandrade brottslingar behandlas olika. Bilder på invandrade kriminella vitpixlas, signalement publiceras inte, etnicitet döljs. Genom en godtycklig och ängslig tolkning av de pressetiska reglerna skyddar media grova brottslingar. Dessutom mörklägger man följderna av en massinvandringspolitik som har gått överstyr och skyddar politikerna från att ställas till ansvar för ett gigantiskt politiskt fiasko. Det är ett förhållningssätt som inte är juridiskt straffbart. Men moraliskt faller ansvaret mycket tungt på press, radio och TV för en journalistik som inte längre går att försvara.
Det er den svenske journalisten Julia Cæesar (pseudonym) som skriver dette i kronikken Medias pressetiska apartheid gjengitt av den (meget gode) danske bloggen Snaphanen.
En viktig grunn til at svenske medier ikke gjør jobben sin, er at de har gitt sin tilslutning til presseetiske retningslinjer som blant annet sier følgende:
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
Dette er etter min mening en nokså håpløs regel (og vi har dessverre en helt tilsvarende regel i Norge, vedtatt av Norsk Journalistlag), siden sammenhengen mellom etnisitet og kriminalitet er av stor betydning for å kunne bedømme hvordan det går med det multikulturelle eksperimentet. Svenske, og til en viss grad også norske, medier er av en annen oppfatning, og mener at svensker/nordmenn ikke har godt av å få vite sannheten i slike saker. Julia Cæesar kommenterer ovennevnte regel slik:
Det är den här regeln som media ständigt hänvisar till när de får frågor om varför de inte anger etnicitet eller signalement på brottslingar. Framför allt stöder man sig på formuleringen ”om
det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.
De pressetiska spelreglerna är förlegade. De speglar en annan tid och ett annat samhälle. Verkligheten har sprungit ifrån dem med snabba steg. Från att invandrares brottslighet i en svunnen tid har
utgjort enstaka fall bildar den i dag ett mönster som inte längre går att blunda för. Det handlar inte längre om undantag eller enstaka fall. Därmed faller argumentet ”om det saknar betydelse i
sammanhanget”. Det är medias ansvar att belysa sammanhang och mönster i samhället på ett allsidigt och ärligt sätt. Formuleringen ”är missaktande” saknar relevans. Den utgår från brottslingens
välmående istället för allmänhetens säkerhet. Det är att begå brott, inte i första hand publicitet om brottet, som framkallar missaktning.
I dag har gammelmedia kniven mot strupen. Bloggvärlden går före med stormsteg. Där publiceras namn och etnicitet på brottslingar när de bedöms vara av allmänintresse. Indirekt underlättar det
polisens och övriga myndigheters arbete med att gripa och lagföra brottslingar. Till syvende och sist handlar det om vem eller vilka media ska skydda – allmänheten eller brottslingarna.
Cæesar viser også til den tidligere Expressen-journalisten Maria-Pia Boëthius som nylig uttalte følgende i et programmet ”Medierna” på P1:
”Berättelsen om världen är fullständigt riggad. Den är helt förljugen. Vi är orkestern som spelar på det sjunkande Titanic. Vi spelar samtidigt som vi kör den livsviktiga
journalistiken rakt in i isberget, rakt mot undergång. Media skapar opinioner som passar dem. Verkligheten beskrivs säljande snarare än sant. Vi bygger en låtsasvärld som tar över den verkliga
världen och hindrar oss från att se den. Människors syn på världen styrs av media, men det finns en stor omedvetenhet om vilket inflytande mediemakten har på våra sinnen. Massor av
barfotajournalister och bloggare på webben som inte sitter fast i medievärldens klor har möjlighet att ge motbilder till den riggade berättelsen. De är mycket modigare än de fast anställda
högavlönade journalisterna.
Det gigantiska misstag vi har gjort i medierna är att vi har lämnat mediemakten och varandra ogranskade. Men i samma sekund som man börjar granska och ifrågasätta mediemakten blir
det helt omöjligt. Var ska man föra den debatten? Media vägrar ju föra den!”
Søndag 16. mai 2010 sendte Dokumentärredaktionen i Sveriges Radio P1 "Tensta ligger mitt i Sverige" der den kjente journalisten Janne Josefsson blant annet uttalte følgende: ”Jag tillhör en
yrkesgrupp som förskönat det riktigt ordentligt och hållit inne med och dolt väldigt mycket. Det är ett av de värsta sveken vi journalister gjort oss skyldiga till under åren jag jobbat i alla fall,
säger Josefsson.”
Situasjonen i svenske medier er etter min vurdering svært alvorlig. Det hele er så alvorlig at Sverige ikke lenger kan regnes som et velfungerende demokrati, slik vi vanligvis forstår dette begrepet
i Vesten. Krisen i svensk journalistikk kommenteres slik av Cæesar: "Först när journalistiken har nått botten kommer journalistrollen att förändras. Gammelmedia har ett val – självprövning
eller att gå under."
Og, som Per Steinar Runde er inne på i sitt innlegg Når lygn løner seg, er situasjonen ikke udelt positiv i Norge heller.